A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Ett tema i tiden, åtminstone i den utvecklade världen, är att människor längtar efter tystnad utan finna någon. Raden av distraktioner - trafikbullret, ständigt pipande telefoner, digitala utrop på bussar och tåg, tv-apparater som skränar också i folktomma kontorslokaler - är oändlig. Mänskligheten tröttar ut sig själv med oväsen och längtar efter dess motsats – om så i vildmarken, på havsvidderna eller på någon retreat avsedd för stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort i Sorbonne, och den norske upptäcktsresanden Erling Kagge från sina minnen av Antarktis vidder, där de båda försökt komma undan. Ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence", är det antagligen inte mer högljutt än förr. Innan bildäckens intåg fylldes stadsgatorna av den öronbedövande klangen från metallbetäckta hjul och hästskor mot sten. Innan den egenvalda isoleringen vid mobiltelefoner, genljöd bussar och tåg av konversation. Tidningsförsäljarna lämnande inte sina varor i stumma travar, utan krängde dem på högsta volym. Liksom gjorde den som sålde körsbär, violer eller färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av jubel och burop. Även på landsbygden sjöng bönderna medan de slet. Numer sjunger de inte. Det som ändrats är inte så mycket ljudnivån, vilken också tidigare århundraden beklagade sig över, utan den grad av distraktion som ockuperar det utrymme som tystnaden skulle kunna invadera. Här framträder ännu en paradox, därför att när den väl tar över – i barrskogens djup, i den nakna öknen, i ett hastigt lämnat rum – visar den sig ofta vara olustig snarare än välkommen. Bävan kryper på och örat fäster sig instinktivt vid vad som helst - eldens knastrande, fågelrop eller susande löv - som kan rädda det från den främmande tomheten. Människor vill ha tystnad, men inte så mycket. |